Lite kallt och blåsigt på sistone. Så här har det funkat:

Torsdag, runt 15-snåret:
Det börjar snackas om den stundande stormen. Det ska bli den värsta i mannaminne, tydligen. Äsch, tänker Holmberg, mycket snack också... Lite blåst kan väl inte vara så farligt.

Torsdag, runt 17-18-snåret:
På väg hem börjar det regna. Å hej vad det regnar! Värsta jag har sett! Man stannar till vid den lokala matbutiken, lika bra att bunkra upp med lite soppor, korv & brö, potatismos, frukt & juice, frukostvaror, batterier, dasspapper och öl. Bara det nödvändigaste.

Torsdag, exakt 19:00:
Det verkar blåsa lite också. Kanske dags att börja med middagen innan strömmen går (nästan alla elledningar i delstaten är luftburna; strömmen går ner bara man nyser, rapar eller fiser).

Torsdag, exakt 19:02:
Oj då, vad svart allt blev. Hela byn är visst mörklagd. Dax att tända stearinljus. Lika bra att stänga av mobiltelefonen med för att spara batteri. Lite tur i alla fall att man har gasspis; efter att ha tänt den med en tändsticka är det inga problem att steka upp ett par varmkorvar och värma upp potatismosen. Mmm, halv special!

Torsdag, senare på kvällen:
Man sitter och ser ut mot vägen och märker att en bil tvärnitar, backar tjugo meter och sedan fortsätter köra, fast nu på fel sida om en refug. Ett par minuter senare sker precis samma sak. Ytterligare några minuter senare ser man en bil som inte stannar, utan i stället kör på något och helt oväntat befinner sig på tvärställ, hamnar nästan i diket. Ok, man drar på sig vinterjackan och knatar ut med en yxa i ena näven och en ficklampa i den andra. Hur ser man ut? Hoppas ingen ringer snuten nu... Gött i alla fall att det har slutat att regna, men hoppsan vad det blåser.

Man kommer ner till vägen och ser att, visst, ett mindre träd har brutits av och ligger över vägen. Stammen är inte mer än en decimeter tjock, men det är tydligt att det orsakar problem för bilarna. Man stoppar den bil som nu kommer med en manlig högerhandflata, pekar ut trädet så att föraren förstår vad som är på gång, och börjar slita bort virket från vägbanan. Så fort man börjar dra i trädet, börjar bilen köra. Rätt in i trädet, drar nästan omkull mig. Tackar.

Efter att ha rensat upp på vägen finns det inte så mycket att göra. Bara att knyta sig.

Torsdag, natt:
Frugan väcker mig för att det viner och tjuter i huset. Det låter som inget jag har hört innan, antagligen är vinden så stark att huset delvis böjs och nu gnisslar olika delar av ytterväggen mot varandra. Fattar inte vad jag kan göra åt det just då, så jag vänder mig om och fortsätter sova.

Fredag, 05:45:
Värst vad kallt det är. Ingen el alltså. Undrar hur det är i Redmond, är det värt att gå till jobbet? Man halar fram mobilen och loggar in på Outlook Web Access för att kolla mailen. Se där, verkar som om jobbet är strömlöst med. Frugan tror att hon ska kunna åka till jobbet ändå, men jag övertalar henna att lugna sig lite, i alla fall tills det ljusnar.

Fredag förmiddag:
Nu är det ljust. Man går ut och kollar hur det ser ut i området. Flera hus har skadade tak, inklusive vårt. Skadorna är inte så omfattande, men om man går upp på vinden kan man se rätt ut i himlen på några ställen. Lite tur att det slutade regna innan det började blåsa för mycket. Nu är man förvisso ingen licensiserad takläggare, men nåt måste göras. Vi drar ut mot Redmond, där Home Depot finns.

Fredag lunch:
Det är nästan omöjligt att ta sig någonstans alls. Strömmen har gått precis överallt, inklusive trafikljus, så trafiken är helt knas. Radion säger att i runda slängar en miljon kunder har förlorat strömmen. Säg 2-3 personer per hushåll. Inte illa. Ok, till Home Depot kommer man inte. Hem igen.

Snackar med grannen; han ska försöka ta sig till en annan Home Depot och köpa material för att reparera taket. Jag ber honom skaffa prylar för oss med.

Fredag, ett par timmar senare:
Hm, vi kommer bara att ha dagsljus i några timmar till. Vet inte när grannen kommer tillbaka eller om han lyckades hitta någon öppen butik. Frugan och jag hoppar in i bilen och tar oss ner till den lokala verktygsbutiken. De har en elgenerator så de är faktiskt öppna, men de har inte precis vad vi behöver. Man köper en kartong galvaniserade spikar och en presenning. På vägen hem åker vi förbi min finska kollegas hus för att se om de behöver hjälp, men de är inte hemma.

Tillbaka på sina egna ägor igen börjar man fundera på hur det är tänkt att man ska komma upp på taket. Huset vårt har två våningar; stegen når precis till andra våningen, men pga att taket över verandan som går runt hela huset sticker ut, kan man inte ställa upp stegen så att den når dit man måste ta sig. Själva taket är fortfarande blött och helt glashalt. Det slutar med att man packar presenning, hammare, spik, sax och kamera i den gamla persedelpåsen, slänger påsen över ryggen och beger sig upp: man klättrar upp på garaget, därifrån upp mot sidan på huset, häver sig över en meterhög gavel, klättrar runt en ventil modell större, och befinner sig nu högst upp på taket. Jag tar foton för försäkringen och sliter bort halvt bortblåsna brådbitar. Jag klipper till en lagom stor del av presenningen och spikar fast den noga så att vinden inte kan komma in under den. Det är bra halt häruppe och det blåser fortfarande en del. Efter en och en halv timme är jag i stort sett klar, och precis nu kommer grannen hem. Grannfrun vågar inte titta när jag klättrar ner, hon är övertygad om att jag ska ramla ner med huvet före. Bra att man inte är ensam om att tro det.

Fredag kväll:
Vi ligger påklädda under dubbla täcken i sovrummet, men stearinljus tända runtom rummet. Jag loggar in på Outlook Web Access via mobilen igen och skickar ett mail till polarna på jobbet för att rapportera hur vi har det. Slocknar ganska tidigt.

Lördag morgon:
Hej vad kallt det är. Man går ner och sätter sig i bilen för att lyssna på AM-radio. Fortfarande saknar sjuhundratusen kunder el; åttio huvudledningar är fortfarande kapade. Man varnar för att det kommer att ta flera dagar innan allt är återställt. Kollar mailen igen och en av kompisarna, en norrman, säger att han aldrig förlorade strömmen, så vi kan bo där om vi vill. "Bara att ringa" säger han. Fast han ger oss inte numret, och jag nollställde mobilen i torsdags morse så kontaktlistan är tom. Jag pingar tillbaka och ber honom SMS:a sitt nummer till oss. Jag fick även svar från kollegan som nu är på semester i Sverige; han erbjöd sig att kontakta sin hyresvärd och ordna fram en nyckel till deras lägenhet. Jag svarade givetvis "ja tack" på det med.

Lördag förmiddag:
Vi bestämmer oss för att åka till en större mataffär (typ B&W) och köpa fler stearinljus. Lite för att vi knappt har några stearinljus kvar, men mer för att vi är kalla och uttråkade. Innan vi lämnar vår by tittar vi förbi finnarnas hus igen för att fråga om de behöver nåt. Finnarna är vid gott humör, sisun bara strålar! De har ingen el, ingen värme, ingen spis, men humöret är på topp! Dagen innan var de i en grannby en liten bit norr om vår, och där fanns det el minsann. "Bådar gott, kanske får vi elen tillbaka snart med", tänker Holmberg. Jag och frugan åker till grannbyn och handlar.

I mataffären får jag SMS med norrmannens telefonnummer. Väl hemma igen ringer jag upp honom och får adressen till hans hus (jag hjälpte honom att flytta in i somras, men kommer inte ihåg hur man tar sig dit). På kvällen flyttar jag och frugan in i hans gästrum. Vi sover på golvet, men nu är vi i alla fall varma och mätta, och man har fått laddat mobilen igen.

Söndag morgon:
Kollegan i sverige ringer upp; han har fått kontakt med hyresvärden och vi kan hämta upp nyckeln till lägenheten under förmiddagen. Sagt och gjort, vi packar upp bilen igen och åker iväg mot Bellevue. På vägen ser vi att situationen börjar normaliseras lite; stora delar av Redmond och Bellevue har nu el, och allt fler bensinstationer är öppna. Trafiken är dock fortfarande rätt knas, så vi åker hem till vår by först för att hämta smutstvätt. Samvetet gnager lite, så vi åker förbi finnarnas hus igen för att se om de är ok. De är fortfarande rätt nöjda och glada, men vi säger till dem att vi har fått tag på en varm lägenhet och att vi gärna låter dem sova där; vi kan bo kvar hos norrmannen. "Nejdå, inga problem", säger finnarna. Det stora problemet är att de inte kan laga mat, annars är allt ok. Jag ger dem nyckeln till vårt hus där grillen och gasspisen funkar; vi åker hem och hämtar smutstvätt och sedan ut till Bellevue och en varm lägenhet.

Nu har vi hört från alla i teamet förutom en familj. Dansken svarar inte i telefon, och de har en nio dagar gammal dotter. Jag och frugan åker ut för att titta till dem. De är frusna och de saknar vatten (ett träd svajade i vinden så att rötterna drog sönder vattenledningen på deras tomt), men de är vid god hälsa och är precis på väg till en granne som har el. Gott. Tillbaka till Bellevue, äntligen får man sova ordentligt.

Måndag:
Både jag och frugan är ganska risiga. Hosta, feber, ont i hals och bröst. Frugan pingar sin läkare och får avtalat en tid till eftermiddagen. Vi åker ut och käkar frukost, därefter ut till huset igen för att växla tvätt. Det är kallare inne än ute, och nu har vi en mindre vattenläcka i ett av badrummen. Under handfaten finns två kranar för att stänga av varm- eller kallvatten upp till själva handfatet; kranen till kallvattnet fick man byta i somras pga läckage, och nu när det blev kallt har den andra kranen börjat läcka med. Inte mycket att göra åt det just nu, förutom att stänga av vattnet till hela huset.

Man lyckas inte hitta försäkringspapprena direkt och det är för kallt för att leta ordentligt, så vi åker mot Redmond igen, till banken där försäkringsmäklaren sitter. Tyvärr är just den filialen stängd eftersom den fortfarande saknar el. När vi väntar på att det ska bli dags för frugan att gå till läkaren ringer finnen. De är beredda att kasta in handduken nu, så de undrar hur man får tag på nyckeln till lägenheten. ...dags att flytta igen...

Efter läkarbesöket sticker vi till jobbet och lämnar den ena nyckeln till lägenheten (vi har två kopior) och en lapp med portkod osv på finnens skrivbord, och sedan åker vi ut till Bellevue för att hämta vår pinaler igen. Vi packar upp, käkar en snabb middag, och åker ut till norrmannen igen och sover återigen på golvet.

Tisdag:
Vaknar kvart i sex av alarmklockan. Frugan börjar jobbet klockan sju, men bestämmer sig för att skippa arbetet. Vaknar kvart i sju, snabb dusch och iväg till jobbet. Och här sitter jag nu, försöker få tag på försäkringsbolaget. Senaste nytt är att vi kanske får el igen till helgen.

God jul.