Jag har vid ett antal tillfällen fått hjälp av en talarcoach på Microsoft, hon är rätt skön och kommer med en hel del praktiska tips som är riktigt användbara men en av de som ringer allra hårdast i mitt huvud är;

- "Det finns två sorters talare, de som är grymt förberedda, har planerat för alla tänkbara scenarios och... Amatörer!" (Efter detta intar hon ett ansiktsuttryck som om hon tryckt ner en ebolasmittad hamster i halsen...)

Om jag måste sälla mig till en av dessa så måste det bli till amatörerna... Det intressanta är att jag håller rätt mycket föreläsningar och de allra bästa sessionerna har haft en väldigt stor del improvisation över sig. Jag känner mig aldrig riktigt förberedd och fokuserar mig mest på att ha stöd rent kompentensmässigt för att kunna ta ut svängarna och anpassa mig till publiken.

De allra mest oförberedda presentationerna i mitt liv blev förra veckans presentationer på TechEd i Barcelona. Efter lite snack över några öl tillsammans med Tess Ferrandez hoppade jag in som co-speaker på två interaktiva post-mortem debugging sessioner och %#/&"# vad kul det var. Även om jag var lite av side kick Bob måste jag säga att det än en gång bevisade värdet av improvisation, att vara fler på scen, att kunna anpassa innehåll efter publikens frågor och att lärdomar från skarpa incidenter i produktion och test är viktigare input till arkitektur än tomma ord från trötta äldre män som tappat greppet om verkligheten...

Tess har lagt upp länkar till alla de resurser vi använde under dragningen, ni hittar dem här!

And all the roads we have to walk along are winding
And all the lights that lead us there are blinding…